En bara lite pretentiös text för #SSWC-Boken om skillnaden i "berättandet" olika medier och hur man kan använda den skillnaden till något bra.
[Rubrik] "Om du bara har en hammare så är alla problem en spik" [/Rubrik]
[Ingress]Något jag har stört mig på är att man inte tillräckligt mycket har vidgat sitt tänkande kring sättet att berätta historier i och med att möjligheterna för berättandet har förändrats genom internet med bloggar, tillgängligheten av videokameror och tjänster som YouTube för att embedda video. Alla dessa komponenter har funnits länge men de har inte varit var mans egendom eller lättillgängligt. Traditionellt så har medier och folket som jobbar med medierna varit väldigt uppdelade och det har varit nästan vattentäta skott mellan de olika hantverken. TV-folk på ena kanten och tidnings-folk på andra. Vilket i min mening har skapat egna berättarstilar i de olika medierna och sättet som de paketerar sina berättelser. De har olika för- respektive nackdelar. Den här historien är ett försök att identifiera en skillnad mellan de två stilarna av berättande och hur jag tror att du skulle kunna ta det bästa från två olika verktyg och genom dem berätta på ett ännu bättre sätt på webben.[/Ingress]
För något år sedan berättade Mattias Östmar [
http://bit.ly/Mostmar] för mig om något som han kallade "Emotionell bandbredd" som han hade plockat upp från Erik Starck [
http://bit.ly/Estarck]. Eriks resonemang var, om jag förstått det rätt, att skriven text har dålig bandbredd medan video har relativt sett högre i sin förmåga att förmedla känslor till mottagaren.
Jag började fundera. Känslor är spännande, men vad är det? Hur kan man kommunicera känslor? Är det inte så att känslor är abstraktioner? Det som avgör hur jag som mottagare förstår, tolkar ett budskap som innehåller känslor eller abstraktioner är mitt förtroende till avsändaren snarare än till min tolkning av budskapet.
Jag säger till dig: "Det var det vackraste stället på jorden". Jag har en bild i mitt huvud och du får en bild i ditt. Det behöver nödvändigtvis inte vara så att vi har samma bild i våra huvuden men vi kan enas om att det var "det vackraste stället" och i den känslan kan vi mötas även om vi tänker på olika ställen. Jag kan fortsätta att berätta min historia där sceneriet uppenbarligen inte var det viktigaste i historien, men känslan var viktig och tillförde en kontext i berättandet.
Hade jag istället visat upp en bild av "det vackraste stället på jorden" när jag berättade min historia så gör jag ett risktagande. Tänk om du inte tycker som jag och det som är vackert för mig (fjäll, snö, is och lämlar) inte är det som "vackrast" för dig. Det skadar kontexten för historien. Min berättelse kanske inte får den effekt som jag hade hoppats på.
Anledningen till att boken alltid är bättre än filmen är, att i avsaknaden av exakta detaljer och utnyttjandet av abstraktioner så fyller vår fantasi på med all detaljer som behövs för att historien ska funka.
Samma sak har ju också hänt några gånger vid det där första projektmötet. "Vi ska bygga den bäst tjänsten..." Går alla därifrån med samma vision i huvudet? Förmodligen inte och det är här jag tror att Eriks definition av emotionell bandbredd kickar in med text. Det är svårt att kommunicera en exakt "bild" i text och att få den att tolkas på precis samma sätt av nästa person som läser samma text.
Jag: Väggen var blå!
Du: Vilken nyans av blå? Duvblå!!?
Jag erkänner att det var ett rätt trivialt exempel, men tänk dig en mer komplex nivå av kommunikation som du vill förmedla på ett exakt sätt som en definitiv sanning. Ska man semantiskt värdera allt man ska berätta så blir det nog lite väl omständligt
Är ditt "fruktansvärt" värre än mitt "fruktansvärt"?
Video och rörligbild. Har det motsatta problemet. Jämför du rörligbild med text och dess styrka i att kommunicera abstraktioner så är rörligbild istället konkret och så absolut att det inte lämnar mycket över för fantasin att arbeta med. Jag ser det här som ett tveeggat problem. Vill man lyfta fram en sanning så är video oslagbart.
Tänk dig en ödetomt. Det är massor av sopor, skräp och ogräs på marken. Det står några utbrända bilvrak konstfullt utkastade runtomkring. Husen runt omkring tomten är utblåsta och täckta med obscen grafitti. I ett av grannhusen ser man hur det brinner i en oljetunna och runt den står ett gäng knarkare och värmer sig. Mitt i den här scenen ställer vi en grå kommungubbe som berättar "Just här skulle vi vilja shackta ner allt, sanera marken och bygga ett nytt, barnvänligt bostadsområde med bästa tänkbara tillgången till service och kommunikationer".
Med bilden ovanför så är det svårt att argumentera emot att det är en bra ide sätta det här byggprojektet på expresslistan för genomförande?
Men om bilden istället hade varit den där perfekta lilla skogsdungen där barnfamiljerna sitter på sina filtar och har picknick, barnen leker i gräset. Man ser hur Bambi strövar i bakgrunden och det är några fornminen i förgrunden.
Kanske ska man försöka att hålla den där gråa kommungubben borta från den bilden ;-)
Problemet är egentligen att man kan inte polera en bajskorv. Har man en tråkig eller oengagerad historia så kommer den inte att bli mycket roligare för att man gör en film av den. Styrkan med video är att det är så konkret att vi kommer upp på "bevis" nivå av kommunikation Det vi ser har vi en stor tendens att "tro" på. Man är ju "nästan" där som tittare. Man kan se mimik, kroppsspråk och man behöver ingen fantasi alls för att se bilden i sin helhet. Alla ser samma sak och kan ta ställning utifrån det.
Nu vet vi att "sanning" är något väldigt subjektivt (även om vi kanske inte vill tro det) och även en video historia går att stycka upp i komponenter som man kan kasta om eller nagga i för att gestalta saker så som man vill. Ta till exempel: Uppdrag Granskning eller valfri dokusåpas klippning [
http://bit.ly/Cbrooker].
Vad vill jag nu säga med den här lilla kavalkaden av svammel om abstraktioner och definitiva sanningar? Här har vi två verktyg. Rörligbild/video och artikel-texten som har slipats och förfinats i sina två världar av väldigt många smarta människor, i väldigt många år. Problemet är bara att de har suttit fast i olika verktygslådor och inte fått leka med varandra. Jag hävdar på det bestämdaste att vi kan ta det bästa från två världar och kombinera det till något som är bättre än summan av de två enskilda komponenterna
TV-folket har varit begränsade till TV-rutan och det stringenta berättandet. Från start till slut på en bestämd tid. Tidningsfolket har varit inlåsta i ett statiskt format med låg emotionell bandbredd.
Om du istället gör lite multimedia. En bra SEO-optimerad rubrik, en “summerande” ingress, brödtext med länkar till allt som man tar upp i texten. Sedan klämmer du in video-klipp på samma sätt som du traditionellt skulle ha gjort med stillbilder. Om du gör det här i en nyhets-CMS eller en bloggplattform är rätt ointressant. Det som är det viktiga är att få möjligheten att vara abstrakt och dra nytta av de fördelar som det ger när du ska berätta något samtidigt som du kan vara konkret och trovärdig genom att berätta en exakt historia med hög trovärdighet.
Ett scenario som jag ser att du skulle kunna använda det här, är om du som avsändare vill "tycka" något. Då kan du göra det i texten. Samtidigt som du grundar ditt "tyckande" på video intervjuer med auktoriteter i ämnet som du klämmer in genom att embeddar på rätt ställe i texten.
En sak jag vill påpeka I det här formatet så behöver man inte vara särskilt orolig över längden på klippen. De kan vara så långa som de behöver vara. Tittarens tålamod är helt beroende av hur man har paketerar filmen.
Jämför hur mycket du hinner läsa på fyra sekunder och hur mycket någon hinner berätta på fyra sekunder film.
Om någon säger till dig att det finns en optimal längd på en film så är de ute på väldigt djupt vatten. Det är en fråga om kontext ;-)
@bjornfalkevik
Massor av tack till
@kalexanderson för redigeringen av texten. Det finns en anledning till att jag är en videokille!
